Skottlossningrna i Malmö: Man kan inte lära gamla hundar att sitta

Skottlossning hit, skottlossning dit. Det undgår ingen att Sverige har blivit ett mini Chicago. Medan gängen i Göteborg skjuter varandra i benet för att undvika långa fängelsestraff tvekar inte grabbarna i Malmö att träffa sina fiender i huvudet.

Vad beror den här kalla, hänsynslösa våldsutvecklingen på?

Vad händer med ungas framtidsdrömmar idag? Pojkarna som drömde om att vilja bli allt från Polis och advokat till läkare riskerar idag sitt eget liv och andras för några tusenlappar.

Ingen människa föds till en mördare, det krävs mycket till för att komma till det stadiet och utveckla en så rå och kall kärna att ett liv inte längre betyder något. Så frågan här är, vad är det som tär på och sliter i dessa unga så mycket? Vad är det som gör att de ger upp sina drömmar för att leva i en vardag full av skottlossning, knark och extrem stress.

För att förstå problemet måste man förstå hur deras uppväxt ser ut. Dessa unga killar växer upp med föräldrar som ofta saknar utbildning, de går i en skola vars lärarkår varslas år in och år ut, med föräldrar som måste jobba dubbla skift varje dag för att kunna ha råd att ställa mat på bordet. Det är ett hårt liv där fattigdomen ständigt gästar, där saknaden av resurser och utanförskapet hela tiden gör sig påmint. Ofta är betygen är låga och IG- varningarna hopar sig inför kvartsamtalet. Den fina drömmen om framtiden känns allt mer avlägsen för var dag som går.

Jag har växt upp som en av de där ungdomarna. Jag vet hur det känns att inte kunna klä sig i de där fina, dyra, kläderna som ungarna på andra sidan stan har på sig. Jag vet hur det känns att vara en skamsen ägare till en fem år gammal mobiltelefon med spräckt display. Samtidigt går ungdomar i min ålder runt med den senaste, hetaste, mobiltelefonen som de glatt flashar med som om vore det livets mest självklara sak att äga. Jag vet hur det känns att se sin mamma och pappa slita för att kunna ställa kött och bröd på bordet när andra ungar får äta den finaste maten som finns utan en droppe svett på pannan och utan tanke på morgondagens hunger.

Jag var lugn och fria från den materialistiska djävulen, i varje fall tills jag blev 13 år och puberteten började på riktigt. Då började pengar lukta annorlunda. Smått oskyldig men otroligt busig började jag sakta men säkert förändras. Då orkade jag inte helt enkelt med att se ungdomar som hade det bättre än jag och mina syskon. Jag ville ta saken i egna händer. Jag ville bli vuxen och tjäna mina egna pengar. Jag ville styra över mitt eget liv. Ingen skulle få säga till mig vad jag skulle ha på mig eller vilken mobil jag skulle ha. Det var dags för mig att tjäna mina egna pengar, frågan var bara hur? Hur tjänar ungdomar pengar i förorten? Svaret fick jag när jag började sälja hasch och plötsligt hade jag en bättre inkomst än vad många som knegade 8-5 hade, min lärare tillexempel. Nu kunde jag äntligen köpa de där NK-kläderna alla andra hade på sig. Nu kunde jag äntligen köpa den mobilen alla hade. Det mina damer och herrar, kändes gott.

Jag var inte den enda som sålde knark. Det var en tuff marknad redan då som idag blivit ännu tuffare. Då det inte finns någon tingsrätt som löser de konkurrensproblemen så måste man lösa dem själv. Knogarna måste börja användas och blåtirorna synas. Man var tvungen att visa stora bollar i pungen om det nödvändigtvis skulle behövas. Det var här jag lämnade min ljuva fotbollskarriär och mina fotbollsvänner för att dra mig till de lite äldre och hårdare killarna.

Innan jag visste ordet av har jag hamnat i en ond nedåtspiral.

Inkomsten som var bättre än min lärares när jag var 13 år var inte tillräckligt hög när jag blev 15. Till skillnad från den tiden hade jag nu ett drogberoende att finansiera också. Jag behövde röka hasch för att lugna ner mina nerver. Jag behövde röka hasch för att slippa all stress och ångest. Jag visste att jag inte var felfri. Det är bara så att man inte kan begå så många brott innan man åker dit. Min räddning var att jag alltid haft bra betyg i högstadiet. Att jag var skolsmart och hade läshuvud trots att mina lärare fick sparken hela tiden. Min pappa som trodde hårt på mig satte sig med mig redan när jag var liten. Han lärde mig hela multiplikationstabellen när jag var sju år, läsa kunde jag redan.

Jag såg ett ljus i min allt för mörka tunnel. Jag sprang efter det ljuset och lyckades komma in på ett av Göteborgs bästa gymnasium. Alla är tyvärr inte lika lyckosamma, många av mina vänner hamnade på Vinga gymnasiet där deras redan krossade framtidsdrömmar krossades i än fler bitar och blev till finkornigt sand. Hopplösheten ökade allt mer och de höll sig till den kriminella världen. Menar vad hade de att förlora som de inte redan hade förlorat?

Finns det då någon lösning? Vi måste vara realistiska, vi kan inte bota trädet om rötterna är skadade. Därför måste vi satsa på dessa ungdomar redan när de är små. Vi måste ge dem en fin och ljus framtidsbild. Vi måste sluta ge deras lärare sparken och vi måste sätta in mentorer i skolan. Mentorer eller äldre unga människor som har varit med om en liknande bakgrund och som har tagit ställning och lämnat den destruktiva världen och livsstilen bakom sig. Mentorerna, som jag väljer att kalla dem, har ett stort inflytande på dessa unga människor. Om en busig unge hör från en äldre kille, som har varit med om samma saker, och berättar för honom att det inte lönar sig att gå den kriminella vägen, så går det lättare in i huvudet på honom än ifall han hör det från en socionom bosatt i Askim, som egentligen inte vet vad hon pratar om. Man kan inte lära en gammal hund att sitta, men nu gäller det att få valparna att sitta. Lösningarna och resurserna finns, men det krävs engagemang. Lås oss rädda vårt Sverige, här, nu och idag!

//Shaiban, Ungdomsledare i CIDES ungdomsråd Göteborg.